CUSTARD PIE MUSIC

JEFF BECK GROUP

BECK-OLA

Text: Tomas Håkansson

Och en kommentar från Steve Lukather

Låtar: All Shook Up (Blackwell/Presley), Spanish Boots (Wood/Beck/Stewart), Girl From Mill Valley (Hopkins), Jailhouse Rock (Leiber/Stoller), Plynth (Water Down The Drain) (Hopkins/Wood/Stewart), The Hangman's Knee (Hopkins/Wood/Beck/Newman/Stewart) och Rice Pudding (Hopkins/Wood/Beck/Newman).

Musiker: Jeff Beck (gitarr), Ronnie Wood (bas), Nicky Hopkins (piano), Rod Stewart (sång) och Tony Newman (trummor).

Studio: Kingsway Recordes, London.

Producent: Mickie Most.

Albumdesign: Rene Margrite.

Albumet utgavs: Juli 1969.

I sin strävan att låta som sin mentor Sam Cooke (1931-1964) hoppade Rod Stewart mellan musikaliska konstellationer på Londons R&B scen under sextiotalets mitt. Han sjöng i ett band som hette Steampacket och i ett annat som hette Shotgun Express där Peter Green (1946-2020) var gitarrist. 1967 hittade han för stunden rätt med gitarristen Jeff Beck (1944-2023). Det blev väl inte så mycket Sam Cooke, men Rod Stewart var sångare i Jeff Beck Group under två år. I Jeff Beck Group var omsättningen av medlemmar relativt hög. Under en period spelade Ronnie Wood gitarr i gruppen då hade man Jet Harris (1939-2011) från gruppen Shadows på bas. En trummis som hade spelat i Jeff Beck Group var Ansley Dunbar känd från sin tid med John Mayall's Bluesbreakers, Frank Zappa (1940-1993) och senare medlem i den amerikanska gruppen Journey. Jeff Beck Groups andra album Beck-Ola bestod av förutom Jeff Beck också av trummisen Tony Newman, pianisten Nicky Hopkins (1944-1994), Ronnie Wood på bas, och Rod Stewart sång.

Jeff Beck Group från vänster: Rod Stewart, Jeff Beck, 
Tony Newman och Ron Wood.

Om man lyssnar på Jeff Beck Groups debutalbum Truth (1968) så hör man klart och tydligt vad Jimmy Page fick lite av sin musikaliska idé ifrån när han bildade Led Zeppelin. När Truth släpptes i augusti 1968 hade Jimmy Page mallen klar för sitt nya band när de gick in i Olympic Studio i London och spelade in sitt debutalbum Led Zeppelin. På detta Led Zeppelin album tog Jimmy Page med Willie Dixon (1915-1992) låten You Shook Me som också finns med på Truth albumet. På Truth albumet finns också en låt som heter Beck’s Bolero (Jimmy Page), på den låten medverkar förutom Jeff Beck både Jimmy Page och John Paul Jones från Led Zeppelin, pianisten Nicky Hopkins, trummis på låten är någon som kallar sig ”You Know Who”, bakom det namnet döljer sig Keith Moon (1946-1978) från Who. Beck’s Bolero spelades in redan den 16 maj 1966, när Jeff Beck fortfarande var med i Yardbirds. 

Nicky Hopkins med JBG.

Där och då hade rockhistorien kunnat få en annan vändning. Det var meningen att basisten John Entwistle (1944-2002) i Who också skulle vara med på låten, men han fick förhinder så John Paul Jones hoppade in i stället. Jeff Beck var missnöjd med sin roll i Yardbirds och ville spela en tyngre musik. Både Keith Moon och John Entwistle var i sin tur missnöjda med Who’s utveckling, så samtliga inblandade på Beck’s Bolero, Jeff Beck, Jimmy Page, John Paul Jones, Nicky Hopkins, Keith Moon plus John Entwistle bestämde sig för att göra ett försök och bilda ett helt nytt band. Nu blev det inte så, bland annat för att Who fick vind i seglen igen med albumet The Quick One (1967), så Moon och Entwistle gav Who en ny chans. Men både Jeff Beck och Jimmy Page ville utveckla sina egna grupper mot det mer tyngre hållet. 

Rod Stewart med JBG.

Led Zeppelin kom att bli ökända under sin karriär för att de allt som oftast snodde gamla blues låtar och satte upp sina egna namn som kompositörer. Det var enkelt därför att nästan alla gamla blues gubbar och många av deras kompositioner inte var förlagda på den tiden, så juridiskt var det fritt fram för Jimmy Page och kompani att sno. På Led Zeppelins debutalbum finns låten How Many More Times (Page/Jone/Bonham) mittenstycket på den låten är hämtad från Beck’s Bolero, nu står i och för sig Jimmy Page som kompositör till Beck’s Bolero, men enligt Jeff Beck var det han som skrev låten själv.

 

Jeff Beck och Jimmy Page.

Hardcore fansen till Jeff Beck har Beck-Ola som ett av sina absoluta favoritalbum. För den breda allmänheten är albumet relativt okänt. Det är egentligen inte klokt vad en sångare som Rod Stewart kan förändras, den Rod Stewart som sjunger på Beck-Ola är en hungrig och raspig sångare med en enorm nerv. Om Rod Stewart hade gjort en sådan platta idag hade allt varit förlåtligt. Jeff Beck Groups version av låten All Shook Up (Blackwell/Presley) är oigenkännlig på ett positivt sätt. Andra låten på Beck-Ola, Spanish Boots (Wood/Beck/Stewart) har ett formidabelt driv och ingen kunde spela gitarr som Jeff Beck, så är det bara. Pianisten Nicky Hopkins hade en fästmö som bodde i Mill Valley, till henne skrev han låten Girl From Mill Valley, ett instrumentalt pianostycke som albumet hade kunnat vara utan. På tal om Nicky Hopkins så tyckte Jeff Beck att han fungerade utmärkt i studio, men tillförde ingenting på scen. Jeff Beck ville ha hungriga musiker, några skulle visa sig bli så pass hungriga att de ville gå vidare.

 Ron Wood med JBG.

Medan Jimmy Page och Led Zeppelin hade fått ordentlig struktur på verksamheten, så famlade Jeff Beck i ett oändligt mörker med sin manager Micke Most (1938-2003) som inte hade något intresse för Jeff Beck Group, utan han ville att Jeff Beck skulle satsa på en solokarriär och rikta in sig på mer pop betonade låtar, något som Jeff Beck var helt ointresserad av. Peter Grant (1935-1995) försökte köpa över Jeff Becks kontrakt från Micke Most men fick kalla handen, han hjälpte ändå gruppen och organiserade en USA turné som föll väl ut. Men eftersom Micke Most stretade emot så lade Peter Grant energin på Led Zeppelin istället. Jeff Beck var känd för sitt humör och sitt stora ego. Han hade själv svårt att komma överens med exempelvis Rod Stewart som mer såg Jeff Beck Group som ett steg på den kommande karriären som soloartist. Helt klart såg Jeff Beck med avundsjuka ögon när hans polare Jimmy Page började tälja guld med Led Zeppelin. Jeff Beck själv fattade ett beslut som han senare skulle ångra, nämligen att nobba Woodstock festivalen med motiveringen att Jeff Beck Group är ett klubb band och kommer inte till sin rätt på festivaler. Beslutet att inte spela på Woodstock var felaktigt, det medgav Jeff Beck själv senare. 

Tony Newman med JBG.

Riktig gitarrpornografi blir det i klassiska Jailhouse Rock (Leiber/Stoller), och precis som med All Shook Up sätter Jeff Beck sin alldeles egen touch på låten, väldigt annorlunda, men väldigt bra. Tungt och coolt blir det i den utmärkta Plynth (Water Down The Drain) (Hopkins/Wood/Stewart), en låt med en massa tunga vändningar, en av plattans bästa låtar. Sedan blir det massivt sväng i låten Hangman's Knee (Newman/Beck/Hopkins/Stewart/Wood), som gungar fint, där också Jeff Beck tar ut svängarna rejält. Avslutningen med den instrumentala låten Rice Pudding (Hopkins/Wood/Beck/Newman) är strålande, här sätter alla musiker i Jeff Beck Group allt på ett kort och de lyckas med bravur. Det finns en gitarrist som påminner om Jeff Beck i sin spelstil och som har Jeff Beck som en av sina stora förebilder, jag tänker på Steve Lukather i Toto. Det är ingen direkt jämförelse men på Toto plattan Kingdome Of Desire (1992) kan man höra lite av Jeff Becks sound när Steve Lukather plöjer igenom låtarna Gypsy Train, Never Enough och den instrumentala Jake The Bone. Det experimentella var mycket av Jeff Becks varumärke, liksom ditt till viss del, håller du med?

Steve Lukather: Tack Tomas det var vänliga ord, javisst jag håller med dig, jag har lyssnat mycket på Jeff Beck men inte medvetet försökt att kopiera honom, så visst det är en ära när du säger att några av låtarna från Kingdom Of Desire påminner om hur Jeff spelade, och för mig är det självklart att säga ”Becko rules” för så är det för mig.

Jeff Beck.

 
Hade bara Jeff Beck haft en manager som Peter Grant för att styra upp Jeff Beck Group så är jag övertygad om att Led Zeppelin hade fått en rejäl match, för så annorlunda och tajta var Jeff Beck Group. Men med det schabblet som Micke Most höll på med så lät han gruppen självdö innan de hade lyft. Albumet Beck-Ola är däremot en riktig rock klassiker.